Törst och flexagoner


Uppenbarligen har alla pensionärer i det lilla samhället jag bor valt lördagar klockan 12:00 som sin officiella tid för att handla. Men innan du får för dej att jag nu kommer klaga på hur störigt det är att stå och vänta på gamlingar i en kassakö så vill jag påpeka att det nog hade tagit lika låg tid oavsett vem som hade stått i kön, men främst eftersom jag sällan orkar med att ha bråttom med saker jag gör. 

Så varför var jag och handlade? För att f tag i något drickbart. I hettan har jag blivit trött på att dricka vatten och behöver något som smakar mer än vatten, som mest smakar vatten. Jag vill vara tydlig med det eftersom många verkar ha fått för sej att vatten inte smakar något, vilket är lite som att säga att vaniljglass inte heller smakar något, vilket jag är säker på att det med är många som säger. Vilket är fel. Den Festis jag köpte hade bland annat smak av gurka och det är med fel. Inte för att det inte smakar något, utan för att smaken ändå skulle drunkna i smaken av dom andra smakerna, äpple och "golden kiwi". Men å andra sidan var det kanske inte smakerna utan ingredienserna som rubricerades på flaskan. (det framgick inte) vilket skulle vara lite mer försåtligt. Men det är nog mest troligt att det helt enkelt är lite hippt och nytt att ha en ovanlig smak (ironiskt, det är ändå gurka vi pratar om här) för en dryck på en flaska innehållande en ny dryck. Vad som däremot är helt rätt är att rubricera att äpple är en av huvudsmakerna/ingredienserna eftersom många drycker rubriceras innehålla någon exotisk frukt eller bär, men läser man på innehållslistan så står det något i stil med "äppeljuice: 80%, passionsfruktsjuice: 3%" på en flaska med passionsfrukt dryck. Kanske inte exakt med dom procentsatserna, men ni fattar. Inte för att nått av det här spelar någon roll.

Anledningen till stycket ovan är nog en kombination av lite sömn, törst och att jag generellt känner mej överhettad. Jag har haft huvudvärk ett par gånger i veckan, förmodligen en kombination av väder och vätskebrist, som i sig med beror på väder. Sen har jag lite hosta med, men den är på väg bort som tur är. Men det känns fel att klaga på vädret. Sol är mycket bättre än snö, men det är nog bristen på variation just nu som ställer till det lite. En fungerande fläkt hade inte varit helt fel nu i vilket fall. 

Jag har funderat lite på den närmaste framtiden med. Jag börjar äntligen jobba igen om lite under en månad vilket ska bli riktigt skönt. Säsongsarbete en tredjedel av året är så mycket bättre än inget jobb alls, även om jag såklart gärna hade hittat något på heltid med en vanlig tillsvidare anställning. Förutom denna bloggen känner jag att jag måste komma igång med att skriva på något av mina bokprojekt innan jag börjar jobba om det inte ska rinna ut ur sanden igen. Kommer jag bara igång så är det nog lättare att fortsätta även om jag jobbar samtidigt. Detta skulle inte vara så svårt om det inte var för att mitt fokus för vad jag vill skriva, och därför även tänker på och utvecklar i mina tankar, skiftar rätt ofta. För några dagar sedan var jag inne på min sci-fi bok, men nyligen har en helt ny bok mer eller mindre skapats i mina tankar. Jag ska inte skriva något utförligt eftersom jag kom på det nyligen, men storyn är en kombination av två gamla, halvfärdiga idéer jag haft tidigare, men ett nytt huvudtema och en ny huvudkaraktär. Jo, jag vet, jag borde bara välja något att starta, men det känns inte så enkelt. En författare skriver ju flera böcker efter varandra, det är ju lite så det funkar om man gillar att skriva antar jag. Så det får nog bli min sci-fi ide ändå, den är lite längre fram i planeringsstadiet och förmodligen lite enklare att skriva som en kortare berättelse med.

Nog om det. Jag ser mej som en kreativ person och även om jag inte skrivit mycket har jag testat att vika... bygga... kanske skapa flexagoner. Hexaflexagoner för att vara exakt. En enkel förklaring är att man kan vika pappersremsor i ett triangelmönster, loopa remsan och fixera ändarna (vilket jag har lite problem med att tejpa ordentligt) på ett sätt som gör att den nu hexagon formade pappersstrukturen går att... flexa. Ritar man mönster på dom kan man sedan flexa tills man får upp samma sida men med mönstret i olika lägen... OK, det här var skitsvårt att förklara. Här, kolla denna videolänken för en bättre förklaring, och under den kan du se några av flexagonerna jag konstruerat. 

http://www.youtube.com/watch?v=VIVIegSt81k

















Nästa gång ska jag försöka skriva något mer krönika-aktigt. Jag har inte riktigt känt för det, men jag har redan påbörjat flera olika ämnen och gjort en del research på olika saker så det känns som om jag i alla fall har kommit igång här och har en del saker på väg så det borde bli fler inlägg oftare från och med nu.

Berättelser, metal och lite annat.

Så... jag har inte skrivit ett inlägg på över en månad och så kan vi inte ha det. Det är av flera anledningar jag inte har kunnat eller känt för att skriva, men det har även varit några andra saker, som jobb och festivalfirande som kommit i vägen. Sen har värmen den senaste tiden varit ett kapitlet i sej. Inte för att jag har något emot värmen, jag föredrar den framför kyla, men även om man står ut fysiskt så rinner den mentala energin ur en tillsammans med all svett man utsöndrar. Festivalen i fråga var östersjöfestivalen som gick av stapeln i Karlshamn förra veckan. Jag tog det rätt lugnt, men det är alltid trevligt med festival eftersom det sker så sällan i närheten. God mat och dryck, strosa runt bland butiker och stånd, och så träffar man på en och annan bekant med.

Jag har senaste tiden funderat mycket på att dra igång med ett ordentligt skrivprojekt igen i form av en bok, med förhoppningarna att jag även blir klar denna gången. Det är främst ett par idéer jag ständigt återkommer till i tankarna. Främst en fantasy story som jag funderat på och utvecklat i flera år. Men främst så är det en värld jag har utvecklat snarare än en solid och intressant story, vilket gör att jag känner att jag bara står och stampar när jag funderar på hur jag ska börja själva skrivandet. Utan att skriva en allt för detaljerad beskrivning av idén så involverar den tre kungadömen som till och från ligger i krig där ett av dem har soldater som kan använda magi, något som gjort att magi har blivit olagligt att använda i de andra länderna som förknippar denna mäktiga egenskap med förstörelse och krig. Magin ser dock inte ut som i många andra fantasy berättelser med magiker i långt skägg och spetsig hatt som kan frammana eldklot ur tomma intet, eftersom det är extremt tråkigt och ofta väldigt logik och finess befriat. i min berättelse är magi antingen när vissa personer har en koppling till olika fysiska element, så som vatten eller vind, men kan även vara att manifestera magisk energi i form av fysiska objekt. Biten med element kanske kan låta lika stereotypt som mycket annat, men allt kommer med regler. Eld kan inte skapas ur tomma intet, att blåsa vind på en motståndare skadar knappast dom, och så vidare. Huvudkaraktären kan använda jordelementet, men är även likt alla andra magiker tränad i kampsport. Magin hjälper honom att exempelvis skapa gropar i marken för att få en motståndare ur balans, eller med lite mer ansträngning skjuta upp stenpelare mot dem. Vidare innehåller berättelsen levande andar från utdöda drakar, en kult som försöker ödelägga världen med en magialstrande växt och förhoppningsvis en intressant story någonstans på vägen. Inspirationskällorna har varit bland annat The Legend of Korra, Dragon Ball, Naruto och Final Fantasy.

Den andra berättelsen är med av en faktisk berättelse, en som utspelar sej i en futuristisk sci-fi miljö med rymdskepp, rymdcowboys och mycket annat som passar bra tillsammans med ordet rymd som prefix. Huvudkaraktären är Jake McCloud som under anonym identitet försöker hitta och frita sin kidnappade far, en mäktig man som är VD för ett multiplanetariskt företag. Som kapten har Jake en liten grupp med besättningsmän som av olika anledningar hjälper till i sökandet, däribland en medlem av "Impending Storm" gruppen som besitter egenskapen att kontrollera nanorobotar, en vapentokig legosoldat, skeppets läkare som även råkar vara en utomjording och några till. Tanken är att blanda action med en mer lättsam dialog och försöka få till en story som är intressant utan att bli invecklad. En av de största inspirationskällorna är TV serien Firefly som i alla fall har samma känsla och stil jag vill komma åt. Andra inspirationskällor är Star Wars, Mega Man X och Super Robot Wars, för att nämna några. Jag har mer av en story att jobba med här, och definitivt mer utvecklade karaktärer... Men det känns ändå svårt att komma igång och har egentligen ingen bra anledning att inte bara komma igång. Att jag är självkritisk är nog en del i det hela. Jag är sällan riktigt nöjd med saker jag skrivit. Visst har jag kul när jag skriver, men ofta så är jag inte nöjd och känner det svårt att gå in och redigera texter för mycket eftersom det känns som om jag lika väl kunde ha börjat och från början igen i så fall. Jag tror jag är rätt bra på att skriva skönlitterärt, men att skriva en hel bok är ett så mycket större åtagande än att då och då klämma ut ett litet blogginlägg som jag i ärlighetens namn slarvar rätt mycket med och sällan ens granskar och lässer igenom ordentligt innan jag lägger upp dom. Men jag ska försöka ta mej i tagen eftersom den här sci-fi berättelsen har växt en del i mina tankar ett litet tag nu den senaste tiden och den känns som om den kan vara en bra startpunk.

För att hoppa över till något helt annat  vill jag länka en YouTube spellista jag komponerade med lite blandad metal- och rockmusik från olika spel. Inte min absoluta favorit musikgenre eftersom det ofta är rätt hårfint om jag kommer gilla en låt eller inte. Men jag antar att jag bara kände för att kolla igenom lite metalmusik från spel, både sådant jag har hört tidigare och vad jag har missat. Nivån för hur mycket "metal" låtarna är kan nog variera något med.
http://www.youtube.com/watch?v=6RlSgnpLbro&list=PL8T429a3XY0G-mRIcnW6xkqMI4CV8ArVx

En annan lista jag har satt ihop är en blandad låtlista på Spotify, men eftersom jag har svårt att hitta det jag gärna lyssnar på har den mest fått bli en samling av all musik jag gillar som ligger på tjänsten överhuvudtaget, och några av låtarna Spotify tipsar om. (vilket har varit med blandat resultat får jag säga) Några pengar slantar jag dock inte upp med, utbudet är för smalt för min smak, även om utbudet i stort ändå är rätt varierat. Netflix däremot betalar jag gärna för även om jag sällan ser något där. Bara bekvämligheten att ha utbudet till hands är värt priset och tjänsten är annars väldigt prisvärt då det finns mycket att se för en blygsam månadskostnad. TV boxen står däremot fruktansvärt oanvänd och samlar damm och jag har tänk att jag borde säga upp den men inte orkat, mest eftersom det känns som det kommer bli krångligt att ta itu med. Dagens i-lands problem antar jag. Har man inte värre problem så ska man ju vara glad.

E3 hysterin

I skrivandets stund är E3 mässan i Los Angeles i full gång, spelindustrins tveklöst största händelse. Varje år tävlar världens spelföretag om entusiasternas uppmärksamhet med nya avslöjanden, häpnadsväckande trailers och ett allmänt spektakel. Utan facit i hand kan jag tycka att det i år ser ut att bli ett E3 som är sig likt jämfört med tidigare år. Några detaljer är annorlunda och det är stort fokus på att visa helt nya speltitlar just i år, tack vare att X-box One och Play Station 4 ligger i startblocken för att dra igång sitt race senare i år. Men ändå känns det som vanligt. Vilket inte är något negativt i sej vill jag påpeka, men jag har svårt att bli så imponerad av vad som visas som alla spelutgivare på plats förmodligen gärna skulle vilja att jag blev. Visst blir jag imponerad av nya coola spel, och över lag är det en positiv känsla jag får när jag tänker på allt som dyker upp under E3. Jag väljer helt enkelt att se det som dyker upp på E3 som en sak som står separat från vad som senare faktiskt händer när det är tid att lägga korten på bordet och spelen som visats upp ska släppas.

Den första varningslampan kommer när någon vill visa en ny cool trailer (och jag har redan planerat att skriva ett het eget blogginlägg angående min syn på trailers senare) och jag tänker till och börjar uppmärksamma vissa saker. Främst så är det problematiskt för mej att ta en förrenderad 3D trailer på allvar. Det spelar ingen roll hur tekniskt avancerad och flashig videon är, den säger oftast ingenting om spelet den representerar i fråga. På sin höjd kanske den förmedlar en visuell vision eller lägger en berättarmässig grund för spelets handling, men säger mig ingenting om vad jag har att se fram emot när jag väl sitter där med kontrollen i hand och förväntar mig att bli underhållen. Då är det bättre med trailers som visar upp sekvenser som är plockade direkt ur spelet. Men återigen så blir det problem, speciellt på live visningar eller de större press-konferenserna, när det känns tveksamt om vad man får se faktiskt representerar spelet på ett ärligt sätt. Ibland handlar det om förrenderade sekvenser som är förklädda som spelbart material, (vilket brukar fallera hårt när spelet sen släpps och både grafik och spelelement visar sig vara gravt förenklat mot vad som utlovats) andra gånger är problemet överdrivna tvärsnitt eller extremt kontrollerade speldemonstrationer som bara visar upp ett spels styrkor och helt maskar alla brister eller buggar.

Såklart är det ändå roligt att se en trailer som avslöjar en uppföljare på en spelserie man älskar eller visar nånting helt nytt och roligt. E3 spektaklet är ändå bra på att få vem som helst att gå upp i högvarv över i alla fall nånting som visas. Men för att fortsätta min klagan så visar E3 ofta även upp den tråkigaste och mest förutsägbara sidan av spel. Utan att nämna några specifika titlar så är det de kända storsäljarna visas upp sina kommande uppföljare med buller och brak med extremt futtiga nyheter eller förändringar. Det verkar dock som om det på senare tid riktats mer kritik åt dessa håll vilket känns bra, men oavsett vilket så tar detta bort fokus från helt nya och innovativa spel. Vidare försöker vissa utgivare fortfarande sälja in sina spel med lättklädda kvinnor som sällan har någon temaanknytning till spelet de representerar och som i vilket fall känns som en förlegad reklammetod i dagens utvecklade mediesfär. Även i sådan här frågor har det märkts att många säger ifrån numera vilket är en positiv utveckling.

För att kort bli lite positiv igen så är jag imponerad av saker jag sett. På hårdvarufronten så har vi en del innovation, både med redan aktuella WiiU, men även kommande Play Station 4 och Xbox One. Mest har de sistnämnda lagt på mer grafiska hästkrafter, men även imponerande tekniska detaljer och smarta lösningar har fått mycket fokus. Även det stora utbudet av helt nya spel och uppvisningen av oväntade uppföljare är ett positivt steg framåt. På grund av den nya generationens sena ankomst har en svacka uppstått där vi redan vet om och har fått de flesta av konsolernas kommande storspel. Detta har lämnat en lucka där många spelutvecklare nog har dröjt lite med utvecklingen av kommande spel för att enklare kunna hantera infasningen till den nya hårdvaran på bästa sätt. därav det stora antalet nya projekt som man har sparat på för att nu äntligen kunna via upp. Förmodligen kommer jag skriva ett inlägg när showen är slut för att dlege mina tankar om de spel som gjort störst intryck på mej. 

Men för att summera så vill jag höja ett varningens finger. Vad som visas på E3 känns distanserat från verkligheten på många sätt.  Mycket visas upp som inte håller vad som utlovas eller som ens kommer bli något av i slutändan. Jag tror många är fullt medvetna om och instämmer i det jag redan tagit upp, men ändå verkar det som om hype och förväntningar både gör det svårt för spel att leva upp till de skyhöga krav som spelare kollektivt har byggt upp, och ger oss fler och fler spel som strävar åt samma beprövade, likriktade och riskresistenta håll. Gång på gång på gång..... Kanske är det innan och precis under E3, där när möjligheterna fortfarande känns lite öppna, precis innan sista dagen på mässan när vågen har slagit över och dammet börjar lägga sej som det är som roligast. Det är där jag befinner mej just nu i skrivandets stund. Och oavsett vad som sker så är det ändå mest positiva tankar jag känner av vad som komma skall i spelsfären. 

Final Fantasy

Jag tänkte skriva lite texter som i korthet sammanfattar mina tankar och funderingar kring spel och spelserier jag gillar väldigt mycket. Namnet på bloggen visar nog på min kärlek för Mega Man serien, och förutom den har jag en handfull spel och serier som jag ser som mer än bara spel. Berättelser, minnen och upplevelser som tillsammans skapar något stort som jag haft med mej långt efter att jag lagt ner kontrollen. Deus Ex, Legend of Zelda, The Elder Scrolls, Borderlands, Star Fox och Metroid är några bra exempel och jag kommer förmodligen att skriva en liten text om alla dessa titlar förr eller senare, men jag börjar med något som nog är större och bredare än någon av de ovan nämnda titlarna. Den japanska rollspelsserien Final Fantasy.

Jag har svårt att riktigt minnas när jag först upplevde ett Final Fantasy spel. För Final Fantasy (FF) är inte något man spelar, det är något man upplever. Det blir svårt eftersom det första spelet i serien jag själv ägde nog var FF IX, som jag dessutom köpte flera år efter att det släpptes. Däremot spelade jag flera av spelen tidigare på PC emulator, men jag har på senare tid köpt de spelen och spelat igen. Det jag spelade först var nog FF VI till Super Nintendo, varifrån jag har mitt tidigaste minne av serien. Förmodligen var jag runt 15-16 år gammal och tänkte inte nämnvärt mycket på spelets berättelse utan blev snarare väldigt charmad av spelets vackra grafik och indragen av spelets karaktärssystem. På senare tid har jag även njutit av den välskrivna och stundtals gripande berättelsen spelet har att erbjuda.

Men för att gå längre tillbaka, till tiden innan jag kände till att Final Fantasy ens existerade (ingen av mina spelande kompisar hade någon koll på rollspel under min uppväxt, och få spel i genren släpptes ju ens i Europa) så har ju Final Fantasy en intressant bakgrund. Under mitten av 80-talet så stod den japanska spelutvecklaren Hironobu Sakaguchi inför ett dilemma Hans spelstudio Square gick inte så bra och  man hade bara pengar till att utveckla ett sista spel. Spelet döptes (i efterhand lite ironiskt) till Final Fantasy och skulle bli ett rollspel, inspirerad av den blivande rivalen Enix (numera uppköpt av Square) som just släppt Dragon Quest som blivit en stor succé. Final Fantasy gick bra, en uppföljare gjordes och så har det rullat på.

Själv var jag inte med på den tiden och har först senare fått upp ögonen för serien som helhet, men med det sagt så är inte de första delarna i serien speciellt intressanta idag. Det går verkligen att se varför de blev så populära på sin tid dock. Även om strukturen är simpel med dagens mått mätt så sparkar man igång fantasin hos spelaren och världen känns större och mer intressant än vad den faktiskt är. Det ska väl dock nämnas att första spelet hade en, för sin tid, intressant upplagd berättelse som involverar ett tidshopp som gjorde att spelet ändå var mer unikt än rivalen Dragon Quest som körde på ett mindre originellt upplägg med en kidnappad prinsessa som ska räddas. Från del 4 och framåt har spelen mer och mer utvecklats i sitt berättande. Just FF IV involverade en huvudkaraktär, Cecil, som i början är general i ett imperium som är på väg att ta makten i hela världen, men tidigt går emot kejsaren och inleder en resa för att gå från att vara en dödsriddare till att bli en helig paladin. FF IV avslutas dessutom med en resa till månen, ett tidigt exempel på seriens ambitioner att gå bortom traditionella fantasy ramar och att blanda in science fiction element, något som skulle komma att nå sin kulmen under del 7 och 8.

Min personliga del i serien är FF V. Kanske lite otippat eftersom de flesta har del 4, 6, 7, 8 eller 9 som sin favorit. Många hoppar över del 5, kanske eftersom den var den sista av de ovan nämnda att släppas utanför japan. Del 5 har flest av dom komponenter som jag verkligen gillar med Final Fantasy serien. Spelaren väljer själv fritt vilka jobb spelets karaktärer ska ha, vilket i sin tur ger dej stort inflytande över hur din grupp av äventyrare ser ut. Att karaktärerna sen även ser annorlunda ut beroende på om de är samurajer eller röda magiker. Möjligheten att påverka vad dina karaktärer ska vara bra på har varit ett viktigt element i många delar i serien och ofta något som har förändrats ganska mycket för varje uppföljare med nya system för karaktärsutveckling. Men vad som är ännu viktigare med karaktärerna är hur dom känns välskrivna och faktiskt är karaktärer med karaktär och inte bara tomma skal som spelaren ska fylla med egna attribut och karaktärsdrag. Detta är en av de faktorer som tydligt skiljer sej i västerländska och japanska rollspel, där spelarna själva skapar sin huvudkaraktär från grunden i många västerländska rollspel.

En fördel med serien är att nästan alla delar är fristående vilket gör det enkelt att hoppa in var som utan någon förkunskap. Delarna har sina egna teman och berättelserna känns unika och varierade. Vissa element återkommer, så som seriens maskotkaraktärer Moogels och namnet på vissa karaktärer. Blandningen av familjära element och helt nya koncept är en av seriens största styrkor och gör det intressant att grotta ner sej i de olika delarna för att se vad de har att erbjuda, där de familjära elementen gör det enkelt att komma igång. Världarna som skildras är alltid stora och känns levande och gör det därför roligt att springa runt och se vad som gömmer sej bakom nästa kulle eller husknut. För att inte tala om den fantastiska presentationen, såväl grafiskt som ljudmässigt. Grafiken har alltid imponerat och pressat hårdvaran till max.

Musiken är ett stycke i sig där kompositören Nobuo Uematsu inte bara skrivit många fantastiska stycken utan även anpassat varje spår efter sitt sammanhang utan att begränsa sig med att strikt följa en enda musikstil. Pampiga orkester stycken för huvudteman och lugna melodier för musiken på huvudkartan står sida vid sida med tempofyllda rocklåtar för strider och sorgsna karaktärsteman. Musiken tillhör även den kategorin som går lika bra att lyssna på fristående, något som långt ifrån alla spelsoundtracks kan stoltsera med.

Jag inser att jag här mer har förklarat vad Final Fantasy är snarare än att berätta varför jag personligen gillar serien. Men det är just de välgjorda komponenterna och variationen som gör Final Fantasy till en riktig klassiker. Kanske har man lite tappat fokus med serien på senare år, men det känns mer som ett övergripande problem i spel- och mediebranschen, inte något som är unikt för just Final Fantasy. Det händer fortfarande att jag går tillbaka till tidigare delar i serien som jag redan har spelat för att uppleva återigen. Jag har inte ens spelat alla delar i serien ännu, exempelvis har jag tänkt sätta mej ner med FF VIII någon gång när jag känner att jag vill uppleva en helt ny saga, men spar tillsvidare på den karamellen ännu lite längre. Jag hoppas att Square Enix kan komma igång igen efter diverse mer eller mindre lyckade experiment med Final Fantasy namnet. 

Digital upptäcktsfärd


Om jag skulle beskriva vilka spel jag gillar och analysera vilka element de har gemensamt så dyker det vissa saker upp oftare än andra. Jag gillar RPG spel eftersom berättelserna ofta är fängslande och involverande när du som spelar tar del i historien och i vissa fall kanske även kan påverka den genom olika val i dialoger eller beroende på hur du spelar spelet. En annan del i många rollspel är att du kan välja själv vilken typ av karaktär du spelar som och vad du vill vara bra på. Båda dessa rollspelsinslag har dykt upp i andra genrer mer och mer, även actionspel kan ha bra berättelser och låter dig spela som olika karaktärer med olika färdigheter. FPS spelserien Deus Ex är ett väldigt bra exempel på detta.

Nästa punk jag vill ta upp är spel som ger mig möjlighet att skapa saker. Det är något som driver mig när jag får samla material som jag sedan använder till att bygga något med. Detta oavsett om vi talar om att gå från att bygga timmerkojor till gigantiska slott i Minecraft, eller att förbättra min utrustning efter en sessions äventyrande i Monster Hunter. Mitt absoluta favoritexempel på detta är nog rollspelet Mana Khemia 2 där du tar rollen som en alchemiststudent i en smått galen japansk rollspelsberättelse. Du umgås med klasskamrater, tränar stridskonst och i egenskap av alchemist skapar du själv de föremål du behöver för dina äventyr. Där andra rollspel låter dig köpa bättre utrustning och föremål allt eftersom du besöker nya städer så kan du enbart köpa en handfull med grundläggande ingredienser i Mana Khemia. Istället uppmanas du att gå ut och samla sällsynta material i naturen och sedan via spelets alchemisystem skapa föremål, vapen och bättre ingredienser för mer avancerade recept. Jag kunde spendera nästan timmar åt gången med att skapa nya saker bara för att sedan gå ut och hämta mer material för nya experiment.

Men an annan sak jag verkligen älskar i spel, som dessutom sällan är så framträdande eller tydligt att definiera är möjligheten till utforskning. Hade jag växt upp längre tillbaka i tiden hade jag förmodligen blivit upptäcktsresande, eller drömt om att bli det i alla fall. Men i modern tid känns det som att vi har upptäckt och kartlagt i princip varenda millimeter av vår planet. Förvisso så håller vi på att utforska resten av universum, vilket är helt ofattbart fantastiskt, men inte direkt något jag personligen kan bidra till utan bara får uppleva via de bilder som NASA lägger ut på sin hemsida.

Det är här spelen kommer in. förmodligen var det första spelet jag spelade med mycket utforskning Legend of Zelda till NES. Friheten att inte bara kunna röra mig från vänster till höger som i Super Mario bros. utan istället gå åt vilket av väderstreckens fyra håll jag ville var riktigt spännande. Även om detta egentligen var rätt simpelt med dagens mått mätt så var det spännande och serien lockar fortfarande med att utforska landet Hyrule i varje ny skepnad de olika spelen presenterar. Men det första spelet som helt sålde mig på upplevelse att fritt gå och göra vad jag ville i en stor värld kom nog i Elder Scrolls III: Morrowind. Du startar som en fånge på en båt, släpps av i den lilla byn Seyda Neen, blir frågad några frågor som påverkar din karaktärs egenskaper och blir sedan frigiven. Därefter är det helt upp till dig vad du vill göra och vart du vill gå. Först kan det kännas lite vilset och överväldigande, även om spelet ger dig olika uppdrag som du kan göra om du vill, men snart så tog min upptäckarlusta över och jag har sammanlagt spenderat hundratals timmar att utforska Morrowinds träskmarker, asköknar och svampstäder. För att inte tala om hur mycket tid jag spenderat i uppföljarna Oblivion och Skyrim.

Tidigare nämnde jag Minecraft, ett annat spel som bjuder på en enorm värld att utforska. (eller snarare ett oändligt antal enorma världar) På den punkten är Elder Scrolls och Minecraft väldigt lika, även om spelen har helt olika inriktning på nästan samtliga andra punkter, så som grafik och berättande. Varje värld i Minecraft är helt unik varje gång du startar ett nytt spel och alltid möts du av en ny värld full av saker att upptäcka. Det kanske kan tyckas märkligt med tanke på spelets relativt simpla upplägg med fyrkantiga block, men så stöter man på något bergmassiv som bara ber om att bli bestiget för att se vad som ligger bakom, eller en grotta som visar sig leda ner i en övergiven gruvtunnel.

Samma känsla drog mig till att spela World of Warcraft som har en stor och intressant värld. När jag började spela så kändes världen gigantisk och det florerade många rykten på forum om hemliga och gömda områden. Även vanliga städer kändes mäktiga att besöka när det tog lång tid att nå rätt karaktärsnivå för att äntligen besöka en ny världsdel. Jag hörde folk prata om att Goblins hade sin huvudstad i öknen någonstans i världen och att man kunde se portalen till Outland om man visste vart man skulle gå. Allt det här tappade senare sin charm efter att jag nog har besökt de flesta ställen flera hundra gånger under alla år jag spelade WoW, men ändå så dyker samma känsla upp när ett nytt område läggs till i varje ny expansion. Nya miljötyper, grottor, slott och städer ska besökas och utforskas.

Ännu så länge har jag främst nämnt utforskning i fantasy världar där det är gigantiska utomhusmiljö som ligger för dina fötter, men precis samma känsla dyker upp i helt andra typer av spel. Deus Ex spelen utspelar sig i en dystopisk urban cyberpunk värld som märkligt nog med är spännande att utforskas. Spelen bygger mycket på att du själv känner att du får improvisera fram lösningen på hur du tar dig vidare. Antingen hackar du kodlåset till en dörr, spränger upp dörren eller letar efter en alternativ ingång via ett ventilationssystem. Oavsett hur du gör så missar du vissa delar av världen eftersom upplägget är fritt nog att olika spelstilar tar dig vidare. Ett av mina bästa spelminnen är när jag första gången kom till Hong-Kong i Deus Ex. Jag var mitt uppe i en spännande del av berättelsen och möttes nu av en av de mest öppna områden i spelet. Musiken var perfekt och miljön var så väldesignat att jag var helt inne i spelet när jag letade mig fram genom den lilla marknaden och vidare till hotellområdet vid kanalen.

Jag skulle kunna fortsätta att nämna spel och upplevelser. Indiespelet VVVVVV med dess fantastiska retrodesign och stora karta du ska utforska genom att trotsa gravitationens lagar. Metroid som bjuder på många fantastiska utomjordiska miljöer i både 2D och 3D beroende på vilken del i serien man spelar. Eller utforskning av helt vanlig stadsmiljöer i GTA eller Saints Row spelen som kanske är så underhållande eftersom du faktiskt kan försöka ta dig vart du vill, till skillnad från verkligheten där det blir kan bli lite svårare att ta sig in i vilken trädgård som helst bara för att du vill ta en genväg över ett garage för att kunna komma upp på ett annat hustak, bara för att se hur det ser ut där och om du kanske hittar något.

Men det är som sagt svårt att definiera denna känslan av utforskning mer konkret. Det är aldrig något som spelen har som säljargument. Att spel stoltserar med stora världar är en sak, men de är inte alltid roliga eller intressanta att utforska. Jag vet inte heller om det är så många andra som har samma nöje i att gå på digital upptäcktsfärd så fort chansen erbjuds. Alla spel jag nämnt här har många andra element som nog är mer underhållande för de flesta.

Free-to-play


Mycket har hänt inom spelindustrin den senaste tiden, inte minst om man ser till hur spel kan finansieras på nya sätt och med nya ekonomiska strategier. Crowdfunding fenomenet har gjort det enklare för spelutvecklare att skapa spel med helt nya idéer och med experimentella inslag som annars skulle ses väldigt riskabla. Ett annat sätt att finansiera ett nytt spel är att släppa det helt gratis via den så kallade free-to-play modellen. Spelaren kan hämta hela spelet gratis och kan sedan, om de vill, köpa vissa bitar av extramaterial. Modellen har implementerats på olika sätt och nått olika stora framgångar, men ett part stora titlar visar på att modellen funkar och har kommit för att stanna. Se exempelvis League of Legends och Team Fortress 2 för bevis på detta.

Något jag har märkt i spelpress och bland allmänna reaktioner bland spelare är att många har fått en sned och ibland helt felaktig bild av free-to-play modellen. Många verkar tro att spelen är...
1: Dåligt designade eller billigt utvecklade och använder modellen för att utvecklarna inte tror på spelet fullt ut.
2: Gjorda så att spelaren tvingas att spendera pengar om de verkligen vill få ut något av spelet.
3: Bara består av spel i genren MMORPG som tidigare krävde månadsbetalning men ändrades efter att de misslyckades dra in de pengar som förväntades av dem.

Alla de här punkterna är felaktiga. Jag tror att dessa punkter kommer från spelare som inte har testat några free-to-play spel och baserar sin bild på vad som rapporteras i spelmedia från andra personer som inte heller har spelat några free-to-play spel. Detta är dock lite märkligt eftersom många spel använder modellen och klarar sig fint, vilket borde tyda på att det ändå existerar rätt många spelare som dras till denna typ av gratisspel. Kanske cementerades bilden tidigt då modellen var helt ny och utvecklare fortfarande experimenterade med vilken typ av extra material man kunde ta betalt för. (att köpa rustning till sin häst i Oblivion för löjligt mycket pengar var ett tidigt exempel på hur kostnadsbelagt extramaterial tog ett tag att etablera) Spelare kanske bara antar att de får ut mer av ett spel som de köper för en summa och sedan kan spela som de vill. (vilket inte heller borde stämma då de flesta spel nu ofta får DLC i efterhand)

De ovanstående punkterna stämmer i vilket fall mycket dåligt på free-to-play modellen. Oftast är spelen minst lika väldesignade som andra spel. Kanske bättre till och med, eftersom de måste fånga spelare om de vill ha hopp om att överhuvudtaget tjäna några pengar alls, där ett vanligt spel kostar en viss slant och sedan kan vara hur bra eller dåligt som helst, pengarna är redan intjänade för utvecklaren. Och detta leder till en annan viktig punkt, väldigt få spel kräver några pengar av spelaren för att ha kul. Det vanligaste är att spelare kan betala för kosmetiska saker som gör deras karaktär lite häftigare eller att de kan tjäna in belöningar lite fortare. Ett annat vanligt betalningsområde är att spelare är begränsad med att bara kunna göra vissa saker ett antal gånger varje dag, men kan betala pengar för att göra det fler gånger, så som att tillverka saker eller ta sig till vissa specifika platser exempelvis.

Vidare finns det flera olika genrer av spel att välja på. Den största är nog RPG, tätt följt av FPS spel. Men det finns flera strategispel, pusselspel, tredjepersonsaction för att nämna de vanligaste. Många av spelen har dock någon form av levelsystem där spelaren kan öka sin level, och ofta går det att köpa föremål som ökar nivån fortare, men inte automatiskt. Givetvis existerar det undantag, men många utvecklare har nog insett att de behöver en stor skara av spelare som inte känner sig tvingade att spendera några pengar för att locka till sig fler spelare i hopp om att någon betalar lite. Att då göra det mycket enklare för betalande spelare att komma vidare och begränsa de som inte vill betala innebär att spelarbasen blir liten och i sin tur gör det svårare att locka till sig fler nya potentiella spelare. Det vanligaste sättet free-to-play spel marknadsför är via reklam annonser på webbsidor, men även via ryktesvägen då spelare uppmuntras rekommendera spelet till andra, vilket inte sällan ger belöningar på olika sätt.

Jag är själv väldigt imponerad av free-to-play modellen och är glad att den finns som ett alternativ till andra spel. Att de är gratis gör dem väldigt lättillgängliga och enkla att testa. Jag har själv spelat ett antal och känner därför att jag har rätt bra koll på vad modellen handlar om och att den allmänna diskursen om free-to-play spel ligger en bit från hur verkligheten faktiskt ser ut. I ett senare blogginlägg tänkte jag även lämna lite tips om några olika spel som jag tycker är värda att testas.

7 TV-program som gör dig smartare

Även om jag i ett tidigare inlägg nämnde att jag inte tittar mycket på TV nuförtiden så finns det några program som jag tycker är både mer underhållande och lärorika än allt det som visas på bästa sändningstid kombinerat. Det är nämligen så att program fulla med fakta och vetenskap inte behöver vara tråkiga, tvärtom så är det många av dessa program som underhållit mig mest i TV soffan. Framför datorskärmen med för den delen. Visste du att det finns massor TV program som bara går på YouTube nuförtiden? Om man nu ens kan kalla dem för TV-program vill säga, då dessa program har växt fram väldigt nyligen och helt fristående från alla hinder som måste överstigas för att få ett program sänt i TV. Så här kommer en kortare lista på program som jag rekommenderar till alla som gillar att bli smartare och få upp ögonen för hur förbluffande märklig vår värld är, samt ha lite kul sammtidigt. Det enda hindret i vissa fall är att inte alla program är helt enkla att få tag i, men jag ska försöka förmedla länkar som om inte annat ger mer information om programmen. 

QI
Kanske såg du programmet Intresseklubben i höstas? Ett riktigt kul program, men detta är den Brittiska originalserien. Förkortningen står för "quite interesting" och premissen är att allt är intressant under rätt förutsättningar. Programmet är en frågesport där varje säsong vagt följer olika teman i alfabetisk ordning. Första säsongen avhandlade ämnen på bokstaven A och så vidare, och nu i höst kommer det vara ämnen som börjar på K som står i fokus. QI har alltså hållit på ett tag och är ett de program britterna uppskattar mest. Många av frågorna är konstruerade så att dom är medvetet missledande eller att svaren är vedertagen fakta som egentligen visar sig varar felaktig, där programledaren Stepen Fry förmedlar hur det egentligen ligger till. Och det är ändå Fry och de andra paneldeltagarna som gör programmet så underhållande. Vad vissa deltagare saknar i kunskap tar de ofta igen genom att kittla skrattnerverna, berätta intressanta egenupplevda händelser eller med förbluffande fakta som inte alls har med det givna ämnet att göra. Lägg därtill ett poängsystem som ger minuspoäng för felaktiga och uppenbara svar, ett enormt spektrum av ämnen och spontana inslag, och du får ett riktigt underhållande program.
QI brukar visas med jämna mellanrum på kanalen BBC Entertainment och vissa klipp går att se på hemsidan. Kolla även på Intresseklubben i höst!

Boston Tea Party
 Ett program av den kända duon Filip och Fredrik i ett av deras kanske mest intelligenta program som tar upp alla möjliga ämnen och även här är det panelen som är den största behållningen. Där Filip och Fredrik  bidrar med märkliga frågor och konstiga funderingar (samt märkligt nog delar någon form av moderator roll där de själva är de enda som egentligen behöver modereras) så är det deras expertpanel, dubbad Super-Femman, som verkligen briljerar. Bestående av en stadsvetare, läkare, psykolog, historiker och fysiker så kan de svara på alla möjliga frågor, hur märkliga de än är. För det ska poängteras att programmet tar upp dom där frågorna som andra program avfärdar som onödiga eller löjliga som faktiskt får utrymme att besvaras här. Varvat med dessa studio debatter så har vi också förinspelade inslag, märkliga experiment eller frågor som leder vidare till en debatt i studion. 
Dessvärre så går programmet inte längre att se på Kanal 5's hemsida, men som det mesta så finns programmet uppladdat på YouTube.

Mythbusters
Jag håller denna presentationen lite kortare eftersom jag tror Mythbusters är det mest kända av programmen i listan, men väl värt att nämna likväl. Grundidén är att ta olika myter och testa dem, hur absurda eller till synes omöjliga de kan tyckas vara att testas empiriskt. Programledarna Adam Savage och Jamie Hynema är ett riktigt bra radarpar som väl kompletterar varandra men Adams nyfikna entusiasm och Jamies lugna noggrannhet. Sättet de testar myterna på är först i liten skala och med beräkningar och enklare tester med vetenskapliga metoder, för att sedan ta experimenten till full skala, inte sällan med spektakulära resultat. Ofta slutar programmet med att något sprängs i luften, men aldrig bara för sakens skull utan alltid för att testa en myt.
Mythbusters går att se på Netflix och på Discovery Channel.

Penn and Teller: Bullshit
Magikerna Penn Jillette och Teller är väl kända för sina spektakulära magiska shower och stundtals vulgära trick. Duon har även flera TV program under sitt bälte, däribland Bullshit, och titeln är väldigt beskrivande. Det är dock lite svårare att rekommendera detta programmet eftersom det här är det enda programmet som har ett inslag av potentiell partiskhet som dom andra rekommendationerna inte har. Upplägget är nämligen att ta olika saker och såga dem längs med fotknölarna. Saker som religion, konspirations teorier och alternativ medicin granskas och avfärdas sedan brutalt. Det ska poängteras att representanter får utrymme att tala för sina åsikter, aldrig blir styrda och får mycket utrymme, men blir sedan hånade och aggressivt avfärdade av Penns voiceover. Programmet är främst till för skeptiker som tenderar att hålla med programmets tydliga partiskhet i frågorna och som desutom inte blir upprörda av programmets upplägg och metoder för att fånga tittarens uppmärksamhet. Ett exempel på detta är att de ibland visar nakenhet mellan inslagen, ofta på väldigt vaga grunder. Trotts detta så vill jag slå ett slag för ett program som tar upp frågor som ofta tas upp partiskt och utan att ifrågasättas från den positiva sidan. Alla som avfärdar kristallterapi som en metod för att bota cancer förtjänar min respekt.
Programmet är dock svårt att få tag i, så det bästa sättet är nog att söka på YouTube.

Världens Modernaste Land
Egentligen skulle jag kunna rekommendera alla Fredrik Lindströms program. Det som var mest intressant för mig var Världens modernaste land som tar upp intressanta samhällsfrågor om Sverige som land. Förinspelade inslag blandas med samtal och intervjuer med intressanta personer om hur det är att bo i landet Sverige, hur landet har utvecklats historiskt och hur vi svenskar är som personer i jämförelse med andra länders invånare. Programmet utgår från ett sociologiskt perspektiv, men för ett psykologiskt perspektiv kan jag även rekommendera Fredriks program Vad är En Männsika som tar upp ett mer individuellt perspektiv på hur vi människor beter oss. Vidare så har Fredrik, som är utbildad språkvetare, även gjort flera program som nystar i dialekters ursprung och hur vi brukar språk i skrift och tal, programen Dialektmysteriet och Värsta Språket. När jag ändå är igång så kan jag ju kort nämna att Fredrik även är domare i frågesportprogrammet På spåret.
Världens modernaste land finns att hyra på sfanytime.com

Crash Course: World History
Här kommer det första av två rekommendationer på YouTube program. Författaren och videobloggaren John Green undervisar här i historia på ett sätt som är mycket mer underhållande än att bläddra i tråkiga och utdaterade skolböcker. I 40 avsnitt avhandlas mänsklighetens historia från jordbruksrevolutionen till globaliseringen i hanterbara 10-minuters bitar. Produktionskvalitén är hög och programmet har ett rappt upplägg, men eftersom det hela är streamat kan man enkelt gå tillbaka och kolla igen. Fakta varvas med korta skämt och blandar historiskt bild material med färglada animationer. Programmet är perfekt för den som har ett skolprov i ämnet franska revolutionen, eller bara vill bättra på sin kunskap i historia rent generellt. Kanalen har även videor i ämnena biologi, kemi och litteratur.

Vsauce
Detta är nog det mest varierade programmet i listan. YouTube kanalen hade ett rörigt utbud av videor i början, men har på senaste tiden fokuserat på att släppa en ny video varje vecka som tar upp ett helt nytt ämne, varierade och häpnadsväckande. Michael Stevens tar upp allt ifrån hur svarta hål fungerar till varför typsnittet Comic Sans är så gräsligt. Ämnet är mest en röd tråd i programmet, men korta och medvetna utsvävningar i närliggande ämnen förekommer om där bara finns någon häpnadsväckande fakta att ge. Alla avsnitt är extremt välskrivna med mycket förarbete och skickligt sammansatta, ofta med en anda av lugn spänning. Ibland besvaras även lite mer filosofiska eller vaga frågor med så vetenskaplig utgångspunkt som nu är möjlig.